regis

Hej alla!
Efter lång frånvaro har jag bestämt mig för att ni nu har fått vänta tillräckligt länge på mitt nästa blogginlägg! So here it comes:

Jag har såklart jobbat enormt mycket och även passat på att repa med världens bästa Tempus Fugit. Årets medeltidsvecka kommer att bli den bästa hittills. Det låter riktigt bra och känns jättekul! Jag har på tal om musik även fått besked från Växjö. Jag kommer inte in på musikproduktionsutbildningen i höst MEN...jag har blivit erbjuden en plats i kursen Musikalisk specialisering. Det låter ju jättekul! Jag måste fortfarande söka den som vanligt folk så det har jag gjort. Men jag tror att det kanske redan är klart att jag kommer in. Men jag vet inte säkert och ska inte virra till det. We wait and see.

Jobbet går bra även om det effektivt håller mig och Johnny borta från varandra. Vi har haft väldig otur med våra scheman i år och har ytterst få dagar lediga tillsammans. Jag hoppas att det kan bli åtminstone LITE sol och bad med min karl och en och annan glass på hamnen.

Jag har fortsatt med mitt origamande och lyckats skapa alla plagg i boken nu. Det är roligt men jag har lite problem med var jag ska göra av alla små färgglada pappersplagg. Johnny uppmuntrar mig glatt att göra som några munkar, kan det vara tibetanska? De skapar ett fantastiskt konstverk i färgad sand. När det är klart tittar de på det en stund och sedan tar man bort det och börjar om...Hmm. Johnny skulle nog gärna se mina små slipsar och kostymer slukas av flammorna i vår braskamin...

Nu till träning! Jag har fortsatt löpträna och nu springer jag på lätta fötter mitt varv som är 4 km långt. I euforisk lycka kom jag hem en dag och insåg att jag hade sprungit hela varvet och inte gått någonting. Jag känner mig stark när jag springer och längtar ofta ut. Jag får ju i vanliga fall enorma "tränorfinpåslag" och efter löpträning är det löjligt så lycklig och nöjd jag är. Men jag tar det väldigt lugnt och ska så fortsätta. Mina fötter ska fortsätta må bra och inte överansträngas.

Jag minns tiden efter att fötterna gav upp för ett och ett halvt år sedan. Då fick jag ta cykeln till bilen som stod parkerad ett hundratal meter från lägenheten. Jag fick köra Johnny till affären och sedan sitta i bilen och vänta medan han handlade. Jag hade kryckor ett tag också och sjukskrev mig från mitt då nya jobb i receptionen på hotellet. Jag skämdes och hade ont och den tiden var fruktansvärd. Första gången jag kunde gå själv från parkeringen och in till lägenheten var en enorm känsla. Det var mitt första steg och jag har fortsatt att ta steg efter steg och slutligen blev det löpsteg. Jag är så lycklig!

Setback nummer två: Den lille blodpropp. Jag är nu helt frisk och vet ni vad jag gjorde igår? Jag var på Body pump! Efter ett uppehåll på fyra månader gick jag dit och genomförde ett pass med låga vikter och ett öra hela tiden riktat inåt. Kroppen. Hur känns det? Är allt ok? Inget konstigt någonstans? Och jag kan säga att jag kände mig stark! När det var dags för tricepsdipparna var jag nervös. Det var förmodligen tricepsdippar som bidrog till överansträngningen som orsakade blodproppen. Vi vet inte men jag minns att det kändes konstigt då. Nu-inga problem. Stark! En ljuvlig träningsvärk sprider sig idag i min kropp och lite gråtfärdig blir jag allt när jag tänker på att jag äntligen mår så här bra i min kropp. Och i min själ.

Idag ska jag ner på stan en sväng. Kanske sola lite. Ikväll ska jag dansa loss på Afro Power dance! Sen repa. Johnny jobbar. Livet rullar på. And it is good.

Hej!