Snö!

Det har snöat inatt och nu är världen vit utanför mitt källarfönster. Mera snö faller i denna stund och det är vackert! Det kom lite snö igår och var väl någon minusgrad för båda mina bildörrar hade liksom frusit fast. Jag lyckades öppna dem och sprayade dem med en antifrys-spray (köpt på ÖB, bra grejer). Och nu är vi så illa tvungna att skotta och sopa och hålla snyggt eftersom hyresvärdarna är bortresta. Men det är fint med snö så det gör inget! Alla på mitt jobb verkar sura över att det är snö för att det är jobbigt att skotta men det är ju fint! Johnny är inte heller särskillt glad men han har å andra sidan tyckt att det har varit vinter sen i slutet av september så jag sa till honom att han borde vara van. Då fick jag lära mig att det finns något som kallas snövinter. Först vinter, sen snövinter och januari och februari är inget av dem utan tydligen bara ett rent helvete.

3 pass kvar! Två kvällspass på raken (lyx) med början idag och på torsdag gör jag mitt sista morgonpass. Jag ska bjuda på tårta och jag ska gotta mig i den kommande ledigheten som om det var himmelriket som väntade. Dagen efter det är en timmeslång massage inbokad på mitt träningscenter. Jag tänker mig att de borde kunna sina grejer, de som masserar på ett träningscenter. Jag behöver nog inte förklara hur fantastiskt mycket jag ser fram emot en riktig massage!

För ungefär exakt 6 månader sedan bröt jag ihop fullständigt efter en hård period på jobbet med mycket stress, sömnlöshet, allmän brist på någon sorts återhämtning. Fullständig ångest, stor och tung som en kalkstensö bar jag omkring på. Jag bröt ihop många gånger den här sommaren men den här speciella gången var den enda då jag övervägde att sluta på jobbet. Skita i allt, sluta med omedelbar verkan, gå hem och sova i fjorton timmar eller kanske i fjorton dagar. Ge upp. Men jag gav inte upp. Jag tänkte: "Bara 6 månader kvar, jag ska klara det!". Jag har klarat det! Vad har jag vunnit på det? Ja, jag hoppas att det ska visa sig. Lön, antar jag och känslan av att inte ha gett upp är ju trevlig men. Ja, jag vet inte...Ibland tror jag att man harvar på i hjulspår som inte tillhör en själv. Att man kämpar för en sak som inte är ens egen. Att man blir stark i något som man inte tjänar något på att vara stark i...

Längtan efter ledighet har bedövat mig den senaste veckan. Jag har varit så pissigt trött hela tiden, varje dag. Lyckas inte vakna till. Jag kan nog inte slutspurta. Istället blir det någon sorts slutkryp och på torsdag lägger jag näsan över mållinjen och så får det räcka med det.
Jag har inte varit klokt ledig sen turkietresan förra året i maj. Jag är så fantastiskt driftig hela tiden så jag skaffar mig en massa småjobb där jag pysslar med saker jag inte vill pyssla med för en lön jag intalar mig att jag är nöjd med. Det kanske är oviljan att gå till arbetsförmedlingen som gör att jag hellre ger det ett försök att vara telefonförsäljare eller jobba extra på cafeer där man bara får sin lön om man tjatar tillräckligt. Eller ringer ett hotell för att man har hört att de behöver städare. Det var så allt började på mitt jobb för drygt två år sedan. Jag skurade, putsade och bäddade mig till mitt körkort. En hel dags städande motsvarade en körlektion ekonomiskt. Det var frustrerande.

Här sitter jag nu i min varmaste tröja och ser snön falla och jag är glad att julen står för dörren och ja, jag är stolt över mig själv. Jag ska ha ett fortsatt fantastiskt liv!

Som en lycklig parentes ska skrivas att träningen fortsätter att gå grymt bra. Jag är så stark nu. Musklerna poppar faktiskt upp på ställen där jag inte trodde att jag hade muskler :) Jag äter godis och pepparkakor ibland för det är ju bara så gott. Men jag har lovat mig själv att tänka mig för så det gör jag. tänk, tänk...

Hej!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0