regis

Jag önskar att jag hade skrivit för ett par veckor sedan. Satt mig ner och skrivit. Om jag hade gjort det så hade det sett ut ungefär såhär:

 

Jag gläds åt ljuset, värmen, livet som sprids. En virvelvind i slutet av april och plötsligt är världen grön igen. Staden grön och frodig. Små fräknar på min näsa och bleka slingor i mitt hår. Katter smyger klumpigt på fåglarna i trädgården och barn skrattar och leker i parken utanför. Människorna börjar andas igen. Landa igen. I ett soligt hörn på någon uteservering eller på picnic med vänner och familj. Vi sitter still. Vi sluter våra ögon. Vi njuter igen. Och jag börjar drömma igen. Ska vi verkligen bo här i Sverige som ju är så kallt och mörkt? Ska vi fortsätta låta vintern behandla oss som den gör? Nu är jag varm. Såhär vill jag ha det. Det kan väl inte vara så svårt att fixa ett alternativt boende på vinterhalvåret. Jag vet många som gör så. Eller vet...men jag har läst om familjer som lyckas ha dubbla boenden. Ett i Sverige och ett i Thailand eller Turkiet eller Italien. Yogalärare brukar kunna ta sig till varmare breddgrader och hålla workshops och leda olika retreats. Det kan jag göra! Det borde gå! Eller vi kunde driva ett litet café vid någon strand i Spanien som Johnny alltid pratat om. Känns rätt enkelt när man bara tänker på det såhär.

 

Så jag sitter där på vår balkong med benen i kors och myser i solen och funderar på alla möjliga typer av framtid. Olika typer av förändringar som skulle kunna bereda oss större nöje i livet. Jag funderar och funderar. Tänker på pengar och jobb och svårigheter och trevligheter och möjligheter. Och det är ganska tråkigt att insé vad det egentligen är jag håller på med. Jag försöker fly. Jag vet. Vilken twist.

 

Det är så svårt att njuta. Så svårt att landa. För mig. Jag tar den perfekta stunden. Det ultimata tillfället då solen är varm och fåglarna kvittrar och jag inte måste göra något alls förutom att bara sitta här och mysa och vila. Och jag vet inte vad jag ska göra med den. Vet inte hur man hanterar en sådan stund. Övar mig. Men vet inte riktigt. Så jag skapar. Bygger nya scenarier i huvudet. Funderar och tänker. Försvinner bort från stunden och långt in i en potentiell framtid. Jag vill lära mig att låta stunden vara. Lära mig att inte försöka förbättra och förändra. Lära mig att stanna kvar. 

 

För mig är det väldigt logiskt att jag söker mig till yogan. För jag behöver öva. Mycket. Och det är precis vad yogan utlovar. Ett utrymme där jag kan öva mig på att stanna upp, andas, bara vara här och nu. Acceptans. Kärlek. Ibland lipar jag. I någon position som är extra känslig för dagen. Och ibland börjar jag skratta. Nästan okontrollerat, lite som en galning. 

 

Det är inte konstigt att jag föll som en fura, blev vansinnigt förälskad i yogan efter första mötet. För den är precis vad jag behöver. Alltid.

 

Nu har sommarens första varma dagar passerat. Det regnar bitvis och himlen är grå. Det har blivit väldigt kallt igen. Vi skojar lite om att "Hurra, nu är det verkligen sommar i Växjö!" och hanterar besvikelsen genom att kalla den ett i-landsproblem. Men vi blir så förändrade när det är varmt och härligt och jag tycker så mycket om hur vi blir. Hur vi tittar på varandra och hur vi vill tillbringa vår tid. Ute, tillsammans och vi ler och möter människors blickar. Kärlek. Jag vill alltid ha det så, vill alltid att det ska vara sommar. Så jag kan få veta hur det känns att verkligen njuta av den. Här och nu.

 

/Regina