regis

Hej!

 

Idag är det måndag. Jag är ledig från min praktikplats idag och spenderar förmiddagen slösurfandes med tvn på i bakgrunden. Jag läser en massa intressanta och inspirerande artiklar om yoga, meditation och allmänt välmående. Det är fantastiskt inspirerande att läsa vad kloka människor har skrivit och sagt. Jag blir inspirerad till att glädjas över allt jag har och är, till att ta min träning på allvar, glädjas åt mina relationer och att göra det mesta möjliga av min dag. Och att göra allt detta utan att blanda in känslan av prestation! Jag säger att jag blir inspirerad, inte att jag lyckas. Men att medvetet försöka välja bort prestation de stunder varje dag då jag inte behöver prestera har givit mig en större möjlighet att njuta av att vara jag.

 

Jag övar mig på att vara lite sjysst mot mig själv, släppa taget om den kritiska lilla röst som dyker fram flera gånger varje dag och vill ljuga ihop att saker är dödsallvarliga och att jag har misslyckats (tänk dig en heliumröst, det är så jag hör den). Övar, övar, övar. Jag tänker extra mycket på det här nu eftersom jag hör mig själv prata med andra om det oftare och oftare. Det känns ju så viktigt och stort att dela med sig av. Men det är fasen lättare att säga till andra än det är att reflektera över för egen del. Vi kan älska oss själva och varandra, njuta fullt ut av våra liv och acceptera oss själva med alla fysiska och mentala "brister" som vi har. Du är alltid stark någonstans och svag någon annanstans. Det är grundförutsättningen. Så varför har jag försökt mig på den omöjliga uppgiften att inte vara svag någonstans? Jag trodde det behövdes. Det gick sådär bra...Så med facit i hand testar jag den här metoden. Hittills med gott resultat.

 

Jag har yogat en massa denna sommar. Det har varit bra och det känns mer som att jag är ombord på yogatåget nu när jag praktiserar oftare. Jag undervisar också två klasser i veckan på mitt träningscenter. Det är obeskrivligt!  Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att det skulle kunna vara så givande. Jag trodde inte att jag ens skulle kunna klara det. Stå där framför ett gäng människor och prata och instruera dem. Ansvara för dem. Svara på frågor efteråt om de undrar nåt. Stå för min yoga.

De första gångerna i våras försökte jag vara på olika speciella sätt (prestation). Det där med att "bara vara sig själv" är skitsvårt. Man är ju alldeles avskalad, alldeles oskyddad när man inte bär den där masken. Det kändes för jävligt och jag insåg att det inte skulle kunna bereda mig något nöje om jag inte visade mitt rätta jag. Det ska ju vara "yoga med Regis" och inte "yoga med påhittad superinstruktör utan brister och fel". Nu känns det otroligt bra och jag är jäkligt glad att jag testade. Att jag vågade testa och därför lyckades med att plocka bort masken. Nu kan jag njuta av att få genomföra mina pass och möta deltagarna. De tycker nog att jag är lite knäpp. Fortfarande vill jag att de ska gilla mig och gilla mitt pass men om de inte gör det så brinner jag inte nödvändigtvis upp! Och jag har insett att jag är en rätt bra instruktör. Det hade jag aldrig fått veta om jag inte testat att vara just jag. Knäpp och allt.

 

Min strävan denna höst är att fortsätta våga vara Regis, både när jag är lärare och när jag är elev. Och inte av ren lathet koppla på Autopilotregis-the social version. Hon är väl trevlig och väldigt anpassningsbar men jag föredrar att vara närvarande. Hela jag. Ingen autopilot. Klurigt. Öva, öva, öva.

 

Namaste!