Sång om tomater

Jag gnetar på. Igår hade vi ännu en trevlig lunchkonsert i cafeet på skolan. Jag sjöng en lite lustig mentolåt som handlar om en fin röd tomat. Det var skoj och jag fick larva av mig lite vilket alltid är kul. Fast...inte lika kul när man är hängig, trött och allmänt vilsen. Jag mår som jag ofta gör såhär års och jag vet att det går över. Jävla kemi i mitt blod. Dessutom mår folk runt omkring mig också kasst och ofattbart orättvisa saker har drabbat underbara människor den senaste tiden. Det är konstigt hur det går upp och ner hela tiden. Det finns ingen garanti och det finns fan ingen logik att luta sig mot. Jag önskar att jag kunde ge alla vad de förtjänar, mig själv inkluderat. Jag vill ha ett bollhav. Jag tror att det hade kunnat muntra upp.

Det var väldigt länge sedan vi var på Gotland och jag ser fram emot jul då vi ska dit. Jag trivs i Växjö men jag behöver ett miljöombyte nu. Längtar mycket efter alla fina människor som jag inte träffat på så länge. Vi var inte ens där i somras! Helt sjukt.

Ikväll väntar tvättid och matlagning och jag har svårt att tänka mig något tråkigare just idag men det är kanske bättre att få något gjort än att bara säcka ihop framför tvn. Det är en hård tid.

Hej!
/trul-läppen Regis


Rätt kallt nu

Vad värre är, det är mörkt ute större delen av dygnet nu och jag inser att jag är förlorad. Ja, så till vida att det bara är att köpa rådande omständigheter. Jag kan inte göra något åt dem. Ibland drömmer jag mig bort till varmare platser runt om i världen men när jag tänker efter inser jag att det ofta blir mörkt väldigt tidigt där ute i världen också. Korta dagar, korta kvällar och lååånga nätter är ett faktum. Suck.

Vi har inte fått någon snö ännu. Jag hoppas den väntar till efter den artonde november. Det är dagen då jag av ren lathet lämnar in min bil till en mekaniker och låter gubbarna där byta ut mina sommardäck mot vintervarianterna som förhoppningsvis ska hålla mig på banan när jag är ute och kör. Jag har planer på att kanske införskaffa en rattmuff. Vi får se.

Vi flyttar snart. Vår lägenhet får tillbaka sin ursprunglige hyresgäst i december. Jag undrar, varför kunde han inte hålla sig i Umeå och fortsätta plugga vad det nu var han pluggade? Vi har fått en lägenhet på campus. En tvåa. Jag tror att det kan bli trevligt att bo där. För mig innebär det faktiskt en väldig massa fördelar som jag tidigare inte tänkt på. Jag har aldrig i mitt liv bott så nära ett träningscenter förut till exempel. Det ligger ju alldeles bredvid min skola, alldeles bredvid där vi ska bo. Det ger mig möjlighet att pipa införbi och göra några kortare pass i gymet varje vecka om jag känner för det. Det gör att jag kan slinka in på fler morgonpass utan konstigheter. Som det är nu är det lite av ett projekt varje gång. Passet börjar 07, jag måste ha med mig allehanda duschprylar och smink och frukost och kaffe och...ja, nu är det i alla fall bara att gå hem efter passet och ändå hinna tillbaka till lektionen som oftast börjar runt 9. Ha!
Vi har även vänner på campus som man nu lättare kan träffa och fika med och dricka öl hos och sådär. Och på sommaren är det gratis hyra och lugnt och skönt för alla studenter är hemma och sommarjobbar eller sommarpluggar på distans eller vad andra studenter nu egentligen gör på sommaren. Jag vet en som INTE ska satsa på städjobb i alla fall...

Något som piggade upp alldeles enormt i höstmörkret var en present som min mamma skickade hit. En underbar poncho som hon stickat av det tunnaste av garn med sina flinka små fingrar. Jag har den på mig hela tiden. Myser in mig under den. Den passar bra att dricka te och vara filosofisk i. Den är brun och matchar min stora tekopp som är grön. Tack mamma!

Vi var på Huseby bruks julmarknad igår, jag och Johnny. Det är en jättelik julmarknad. Så stor att det tydligen rättfärdigar ett inträde på 80 kr per person. Nog för att det var väldigt fint och mysigt och det fanns massor med saker och korvar och ostar och hembakt bröd och godis och glögg. Alla gav smakprov och vi åt glatt av det mesta och köpte litegrann. Vissa gjorde det svårt för en att liksom dra sig undan efter att man fått sin obligatoriska smakbit. De spände ögonen i oss, förmodligen utleda på alla som bara äter det som är gratis och sedan drar och väntade sig att få sälja varpå vi artigt ömsom pratade "Jaha...tack mmm oj det var gott verkligen ja" ömsom backade därifrån och låtsades oerhört intresserade av nästa bås. Jag vet inte vilka som är värst: de som babblar på om priser och nästan börjar slå in varorna åt en innan man ens bestämt sig eller de som står tyst med något sårbart i sin blick, ler snällt och räcker fram smakbit nummer två med en blinkning. Det är så jobbigt när det blir uppenbart att jag aldrig tänkt köpa något, att jag bara var ute efter en gratisbit.
Det var en mysig söndag i alla fall.

Jag är så trött och ute har det blivit bäcksvart på mindre än ett blogginläggs tid. Varje år, samma förvåning. Jag vänjer mig aldrig och minns aldrig hur jag på bästa sätt kan hantera det. Jag tror att jag brukar försöka se fram emot jul och alla kalasmåltider som väntar. Jag brukar kanske till och med drista mig till att tänka att jag är väldigt lyckligt lottad i mitt liv. Problemet är när den logiken inte rår på kemin i min hjärna som säger motsatsen. Det är jobbiga dagar då men de går över de också, precis som de bra dagarna. Alla dagar går över. Hm, det finns en rörande tilltuffsad plats i allas inre. Min gör sig gärna hörd i höstkalla kvällar men jag ska låta den vara.

Hej!

RSS 2.0