introduktion på nya jobbet

Idag och igår blev jag visad alla ställen som jag ska städa i 6 veckor från och med måndag. Det är ganska många men de flesta verkar vara lätta. Inte så smutsigt. Problemet är väl mest att jag inte gillar när folk sitter vid sina skrivbord och tanken är att jag ska städa typ runt dem. Ibland blir det lite så att de låtsas som om jag inte finns och jag låtsas som om de inte finns...Jag vill inte att det ska bli så så jag har liksom försökt prata lite med alla jag har träffat på. Men vissa borrar bara blicken djupt in i sina datorskärmar, får ett lite obehagligt drag i ena mungipan och slappnar fan inte av förrän man lämnar lokalen.

Som studerande av och oerhört fascinerad överlag av människor är detta något jag lägger märke till och gärna funderar över. Jag har ju mången gång också stått på andra sidan. Den där man faktiskt får sin skit upplockad av någon annan. Sidan som inte har någon aning om vad lokalvårdarens direktiv är, som inte märker något förrän något går fel. Själv tycker jag att det kan kännas jobbigt när någon annan ska städa efter mig, jag håller gärna lite ordning. Inte alla gör det...Men är det därför de spänner sig? För att de skäms lite? För att det är lite svårt att hantera att någon annan städar efter en. Eller tror de kanske inte att jag pratar svenska? Inte många på mitt jobb pratar särdeles bra svenska.
Igår städade vi hos en stor bilförsäljare och när vi hälsade på de som satt i personalrummet fick jag en snabb blick följd av ett väldigt intresse för var mans kaffekopp. Alla tittade ner och när jag pratade lite med en av dem kändes det inte fullt så respektfullt som jag är van vid. Den känslan kan man få när man inte riktigt får ögonkontakt. Ett sorts överseende leende, en spänd artighet. Jag kunde inte sluta tänka att om jag hade haft en annan tröja och kommit in genom stora entrén, plockat av mig solbrillorna och skeptiskt börjat se mig omkring på alla bilar. Då hade det låtit annorlunda. Då hade de vetat hur de skulle hantera mig. Som en kund. Som de kan erbjuda något som går att ta på.

Vårt värde är så intressant. Det är så relativt. Min röda städtröja visar vem jag är. Svetten i min panna visar hur jag försörjer mig. Hade jag haft en red bull i handen och ett headset i örat hade det symboliserat en helt annan värld. En gång hade jag en chef som alltid fjantade runt i färgglada små klänningar och log för stort och kom aldrig ihåg vad man hette. Vi tyckte inte om henne. Allt var bara skrikigt och smått hysteriskt i hennes närvaro. Men vi var trevliga och överseende med hennes bristande sociala förmågor. Hade hon kommit undan med sin konstiga klädstil om hon inte varit chef? Varför blev hon mer människa för mig när jag hörde av en kollega att hon sett vår chef i mjukisbyxor och luvtröja en kväll? Jävlar vad vi dömer varandra hela tiden. Jag utgår ifrån att det inte bara är jag. Och när man är på semester så kan man gå på restaurang i badkläder. Och det som var lite läckert på 80-talet, som vi fasat för och fruktat i nästan 20 år, det är nu lite läckert igen...Och innan jag började träna tyckte jag inte att man behövde lägga ut några stora pengar på träningskläder som man ändå bara svettas i. Nu älskar jag att shoppa träningskläder och liksom känna mig lite snygg när jag kommer till gymet. Fast de flesta träningskläder för kvinnor bara finns i svart, rosa eller turkost...Jag...fattar ingenting

Det var dagens djupdyk rakt ner i den rysligt filosofiska verklighet jag lever i.

Det fruktasvärt tråkiga vädret till trots får det nog bli lite inlines nu.

Hej!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0