Jag är leeedig
Sen gick jag och tränade Zumba! Typ salsa, marenge, hip hop, ass-shaking. Skitkul och riktigt svettigt.
Det är skönt att bara vara. Jag hittade en dikt som författades av mig i somras mitt i all stress och ångest och den påminde mig om hur fruktansvärt det har varit den här sommaren. Ingen ro, ingen vila, ingen återhämtning. Bara fullt påslag och ångestdrivna dagar. Nu mår jag bra igen. Ha!
Susande utanför
trilskas, fäktas, vänder och vrider det sig.
Längtar in, vill enas.
Har gråtit sitt vatten och andas.
Nonchalant spatserar det
och vänder bort sin blick
med kramp i sin nacke.
Skrikit och gapat och surnat till
spänt blicken, rynkat ögonbrynen.
Väst, det väste och fräste.
Nu är rösten trött och mild.
Förlåter jag det? Livet.
för allt det gjort.
Elaka små fingrar greppade och nu
slaka.
Kan det levas trots allt?
Det är narigt och trött
sorgset slumrande, livet.
Jag är blåslagen.
Jag hatar det och det ångrar sig.
Det öppnar sin väldiga mun och andas
på glaset i mitt fönster.
Vattniga ögon.
Blekt, ynkligt.
Vill jag ha det?
En mara, ett djur
som slåss
hårt.
Som skriker
högt.
Som ångrar och längtar.
Enas vi nu?
Hand i tass,
klor kniper.
Håller visst hårt
om mig.
Vill lyfta mig.
Jag är för tung
och sitter kvar.
